Grammatik för förlorad tid

Ok, såhär:

Du föds, eller hur. Du blir äldre, börjar skolan och lär dig en del saker. Tiden stannar inte, den fortsätter och fortsätter. Du blir äldre, så som vi alla ska bli, och någonstans på vägen börjar du känna dig gammal. Du tänker tillbaka, och du tänker:



Tänk så mycket som de yngre åren hade kunnat innehålla, men aldrig innehöll. Varför lärde jag mig aldrig karate eller kroki? Varför fixade jag aldrig flyglicens, och varför lärde jag mig aldrig steppa? Att kunna steppa suddar sula under fot och låter vågor ligga över golv: en abstrakt och inte alls pretentiös, om än riktlös, kärleksförklaring.

Tiden fortsätter och fortsätter och du känner av dess fortsättande som aldrig förr. Dags att kavla upp ärmarna, tänker du, och inte förslösa min medelålder, men så -- ack på ack och ve på ve -- ansöker din maka, make eller partner om skilsmässa. Du förlorar momentum. När du åter finner fart är du ännu äldre, ännu mer stressad, nu gråhårig innanför ögonlocken. Du skyndar dig -- svett under hud -- att ordna ditt liv. Du lyckas så väl som väl vill. Du hittar en rytm; du låter denna rytm flöda genom dig, inte längre i behov av höga toppar. Inte sänkt. Bara behag.

Men så en dag, en regnig höstdag, står du framför fönstret. Det är söndag, alltid söndag, och regnet ligger diagonalt. Utanför står ett naket träd. En liten -- wee, wee -- fågel kommer flygande och sätter sig på en gren. Dess fötter är ett strypgrepp. Den vrider huvudet fram och tillbaka -- ryckigt. Den vrider huvudet upp och ned och skriker ut sin sång; du avbryts: