Kanadensiska Spencer Krug har haft sitt finger med i fler utomordentligt smaksatta grytor än världens pekfingerpetigaste kock -- förutsatt att metaforen (similin) håller och låtar kan liknas vid grytor och soppor, vilket de, inser jag nu, inte kan.
Låt oss alltså lämna grytor och soppor därhän och kort konstatera att Krug har haft en produktiv karriär hittills, med delaktighet och/eller kreativt kommando i akter som Wolf Parade, Sunset Rubdown och superbandet Swan Lake, för att inte nämna soloakten Moonface. Låt oss även konstatera att hans musikaliska output har lyckats hålla en jämnhög kvalitet.
Spencer är en kreativ enmansdynamo av särskilt värde. Han trycker och plinkar lika bekant och kompetent med fingrarna över och på gitarrsträngar som keyboard- och pianotangenter, kanske aningen mer stilfullt vad gäller keyboard- och pianotangenterna. Han lägger ord på papper med en känslig öron- och språkkänslighet som kan liknas vid språkdräkternas haute couture.
Spencer Krug levererar lyrik för den textlyssnande lyssnaren.
Allt det här är givetvis diskuterbart -- troligtvis inte sant enligt vissa eller många -- men jag skulle vilja hävda att Spencer Krug är en (jag understryker en) av vår tids mest spännande musiker och lyriker. Och lyriken är vad som är framträdande på hans nyligen släppta fullängdare
Julia With Blue Jeans On.
Julia With Blue Jeans On är Krugs tredje album under monikern Moonface. Till skillnad från det första och andra albumet --
Organ Music Not Vibraphone Like I´d Hoped och
Heartbreaking Bravery -- så är arrangemanget på det tredje enkelt. Det är Krugs röst och piano, ingenting mer. Och det är fint, så väldigt, väldigt fint.
