Sufjan Stevens

med "No Shade in the Shadow of the Cross" från kommande Carrie & Lowell.

Ben Howard

framför "Small Things" från nysläppta I Forget Where We Were.

"Has the world gone mad, or is it me? All these small things, they gather on me, gather on me. Is it all so very bad? I can´t see. All these small things, they gather on me, gather on me." 

Cold Specks (än en gång)

med finstämda "The Mark" från 2012 års I Predict a Graceful Expulsion. Live-version framförd på KEXP.

Grace Mitchell

med "Broken Over You" & "Your Design".

BACKTRACK: King Creosote & John Hopkins

med väna och kontemplativa, för att inte säga deprimerande, "Your Young Wife" från 2012 års Diamond Mine. 

Zella Day

med "Compass" från kommande debut-EP:n Zella Day.

Sufjan Stevens

 med en cover av Arthur Russells "A Little Lost":

Owl John (Scott Hutchinson från Frightened Rabbit)

Scott Hutchinson

med "Stupid Boy".






"How can I come to be such a stupid boy?"

Den kyla som fryser sol

Sharon Van Ettens tredje och senaste album, Are We There, är ett m y c k e t bra album, frånsett ett eller möjligtvis två veliga spår ("Taking Chances" och "Everytime The Sun Comes Up"). "Afraid of Nothing" och "Our Love" är däremot raka motsatsen till veliga; de är rakt på sak, och rakt på sak är alltid bättre än osäkra och ängsliga omvägar. Lyssna och njut. Och om ni även våndas lite, misströsta inte. Are We There är knappast den värme som smälter is. Det är den kristall-kyla som fryser sol.

Vackert. Lite skrämmande. 

Något nytt och något gammalt

"Funeral Singers" av Califone (från All My Friends Are Funeral Singers, 2009).







 "Shut In" av Strand of Oaks (från Heal, 2014).

Spencer Krug

Kanadensiska Spencer Krug har haft sitt finger med i fler utomordentligt smaksatta grytor än världens pekfingerpetigaste kock -- förutsatt att metaforen (similin) håller och låtar kan liknas vid grytor och soppor, vilket de, inser jag nu, inte kan.

Låt oss alltså lämna grytor och soppor därhän och kort konstatera att Krug har haft en produktiv karriär hittills, med delaktighet och/eller kreativt kommando i akter som Wolf Parade, Sunset Rubdown och superbandet Swan Lake, för att inte nämna soloakten Moonface. Låt oss även konstatera att hans musikaliska output har lyckats hålla en jämnhög kvalitet.





Spencer är en kreativ enmansdynamo av särskilt värde. Han trycker och plinkar lika bekant och kompetent med fingrarna över och på gitarrsträngar som keyboard- och pianotangenter, kanske aningen mer stilfullt vad gäller keyboard- och pianotangenterna. Han lägger ord på papper med en känslig öron- och språkkänslighet som kan liknas vid språkdräkternas haute couture.

Spencer Krug levererar lyrik för den textlyssnande lyssnaren.

Allt det här är givetvis diskuterbart -- troligtvis inte sant enligt vissa eller många -- men jag skulle vilja hävda att Spencer Krug är en (jag understryker en) av vår tids mest spännande musiker och lyriker. Och lyriken är vad som är framträdande på hans nyligen släppta fullängdare Julia With Blue Jeans On.

Julia With Blue Jeans On är Krugs tredje album under monikern Moonface. Till skillnad från det första och andra albumet -- Organ Music Not Vibraphone Like I´d Hoped och Heartbreaking Bravery -- så är arrangemanget på det tredje enkelt. Det är Krugs röst och piano, ingenting mer. Och det är fint, så väldigt, väldigt fint.

Små, små rökmoln av McMorrow

James Vincent McMorrow har en sådan där röst, ni vet -- en go, inkännande och lite tafatt röst, som om han föddes med dun i halsen och bomull i kinderna och nu vid vuxen ålder inte kan avlägsna det. Och inte heller vill han, antar jag. Bomull i kinderna och dun i halsen måste vara mjukt och skönt, om det ligger rätt och inte retar. Och hans falsett ... är som små rökmoln. Blås på dem och de brister. Men blås inte på "Cavalier", lyssna. Lyssna på "Cavalier" och blås inte, för varför skulle du vilja blåsa på en låt? Det är ju inte vettigt.

Alice Boman

En enbent, grus-i-maskineriet-haltande och drömsk låt stapplar sig från Malmö till den del i min och din hjärna där låtar lägger sig för att vila, och vi låter den ligga, vila, gro ett andra ben, fot och tår -- och varför skulle vi inte?

Waiting av Alice Boman:

From the Inbox: Adam Evald

Hej. Det var ett tag sedan. Jag har varit försjunken i annat skrivande; jag har varit inlindad, väntat in våren -- fingrarna tillfälligt frysta.

Det blir så ibland.

Jag har, som vanligt, lyssnat mycket på musik -- bland annat den malmöbaserade musikern Adam Evald.

Med en mindre kammarensembel i ryggen sjunger Evald med mjuk stämma om förluster och om att förlika sig.

Evalds andra EP, utgiven på Fuer Records, löper fyra spår långt. Och det löper långsamt; det löper jämnt och det löper tunnt, som ett hyssjande inför ett ängsligt barn. Det saknas attack, men inte nödvändigtvis till det sämre. Jag menar, varför skulle man vilja skrämma upp ett ängsligt barn. Lyssna själv och avgör vad du tycker:

Adam Evald - Swimming In Romance from Karl-Johan Hjertstrom on Vimeo.

Resterande tre spår kan du lyssna på här.